Ett ansikte

Ett ansikte hade premiär på GöteborgsOperan Lilla scenen i September 2013.

Ett ansikte är en nyskriven kammaropera som bearbetar en komplex familjehistoria, ett arv som upprepats genom släktleden, liksom personernas vilja att bryta sig lösa. Tiden är samtidig, scenrummet fyllt av bilder. Bilder som blir en del av handlingen och musiken. Mamman som äldre återvänder medan hon som yngre går omkring i huset och önskar sig bort. På scen: fågeln-Dottern som har Hans ögon, den Unga Mamman, fångad bakom fönstret i ett liv hon inte önskat, den ohämmade Äldre Mamman, som försöker få kontakt med sig själv och nå försoning och Huset, hon som alltid varit där, som sett men inte gjort något. Kvinnorna blir varandra, djur och möbler, att brukas och bruka. Musiken hämtar ljud av scenografin och rörelserna. Rösterna fortsätter i saxofonerna. Ljuden förlänger, filtrerar eller förstärker uttrycken.

Föreställningens utformning är ett samarbete mellan Dråpera och Minda Fiskum; operasångerska, Fia Adler Sandblad; skådespelerska och Sara Sjödahl Callersten; pianist.

Musik: Lina Järnegard
Libretto: Signe N Hammar
Scenbild och kostym: Sofia Eliasson, assistent: Sara Erkers
Dottern: Anna-Sara Åberg
Unga Mamman: Minda Fiskum
Äldre Mamman: Fia Adler Sandblad
Huset: Sara Sjödahl Callersten

Utdrag från librettot:

Preludie
Huset: hon kom för tidigt, han så så, stämmer det, om någon hade frågat henne hade hon kanske
sagt att hon kom för sent, för sent för att fatta beslut, för sent för att utgöra någon skillnad, men hon
var för tidig som dotter, små händer, vad kan de hålla fast, annat än en tröjkant, ändå bar hon ett
barn, ett eget, ett helt eget barn, ingen annan kändes vid det, inga namn fäste vid det, nej inget fäste.

Akt 1
Äldre moder: breven ska vara oöppnade
Dottern: att älska morgonen om kvällen, kvällen om natten
Huset: på något sätt växer barnet, varför vet ingen

Akt 2
Äldre moder: all tid av mörker som inte är natt, jag drömmer dig, att du måste finnas och så har du
redan funnits
Yngre moder: man måste vara självständig, inte hålla sig fast

Akt 3
det finns revor i tiden, som i kläder där huden blottas och handen kan tränga in, beröra
Huset: ett kausalt mönster, dominobrickor som faller, om inte avståndet är för långt emellan
Dottern: en kvinna har en moder inskriven i sig
kropparna är kvinnors kroppar, som en evigt upprepad matroshka, av födelse och åldrande
hon är inuti dem
Äldre moder: jag ska föda dig levande
Yngre moder: en kvinna har en moder inskriven i sig
hennes kropp släpper inte barnet ifrån sig även när det ligger övergivet
Dottern: jag, JAG

Föreställningen genomförs med stöd från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen